Uppstoppat!

#25

2009-07-15T08:13:00.000-07:00

Att inte titta bort är en bra mycket mer ändamålsenlig princip än det motsatta, oavsett vad ens instinkter nu säger om saker. Alltså tittar jag. Rakt på eländet: Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och Udo Grashoff - Nu måste jag sluta.

Vem sa att inte olycka kan vara det mest förenande människor emellan? Jag kräks på ensamheten i att ständigt kriga sin egen förträfflighet.

#24

2009-07-13T01:40:00.000-07:00

Är det inte lite tråkigt, ja för att inte säga förutsägbart och till bredden fullt av ett slags smutsigt självförakt att Jay-Z i videon till den gubbigaste och mest reaktionära raplåten sedan raplåtarnas födelse (D.O.A, vill säga) valt att illustrera sin genuinitet och trovärdighet med de tröttaste av de trötta kulturella symbolerna? Konjak, vita skjortor, pokerspel, rödvin, murriga träinredningar, bibliotek.

Svårt att läsa på något annat sätt än som att vara äkta är att vara medelklass, att vara äkta är att besvärja och behärska de vita männens koder, att vara äkta är att istället för att uppvärdera de egna kulturella symbolerna och arven koppla sig loss från dom, och istället inlemma sig i en tradition som kännts urvattnad ändå sedan 50-talet?

Man blir så trött, så trött.

#23

2009-07-12T13:11:00.000-07:00

Även om det inte hunnit komma ut innan jag åkte ägnar jag just nu väldigt mycket tankeverksamhet åt det här tidningsomslaget. Speciellt handen på väg ner i trosan, fokus ligger mest där.

#22

2009-07-11T07:53:00.000-07:00

Av uppenbara skäl blev det inte så mycket bloggat den där sista veckan. Jag - och Jonas - var liksom lite upptagna med annat. Till exempel med att döda kackerlackor i badrummet på morgnarna, med att beställa in alldeles för mycket billig mexikansk mat och lämna kvar hälften, med att överförfriskade på whiskey sours och tequilashots sjunga duett till Fleetwood Macs "Everywhere" på Sing Sing på Ave A, med att försöka leta upp diverse locations från diverse filmer och misslyckas, med att försöka hitta ett endaste litet tecken förutom de ziljoner grillandes puerto ricanerna på att det faktiskt var den fjärde juli, med att ta fåniga kort när vi pussas i fotoautomater, med att åka båt och äta pretzels, med att fota tjockisar med ljussablar i Washington Square Park.

Nivet, haft det allmänt gött.

Nu är vi hemma i ett regnigt Göteborg som uppenbarligen inte alls är så romantiskt som jag tänkt mig det. Och trots att jag streamar Hot 97 och bläddrar i XXLs Hiphop Soul Issue för allt vad tygen håller känns det rätt så sorgligt att inte vara där längre. Kanske allra, allra mest för att jag kommer sakna att höra hur nästan varje bil som kör förbi mig spelar något jag har på min iPod.

Saker jag tar med mig, kortversionen: jag ska bli bättre på att rikta fokus utåt mot världen, och sämre på att rikta det inåt mot mig själv; jag ska bli en sån där person som orerar i mängd om väsentliga saker de som lyssnar på mig inte visste att de ville veta, men mitt sätt att säga det på ska inte lämna några som helst tvivel, de kommer vilja veta. Tänk: jag ska bli lite mer som den där popkulturellt informerade killen på förfesten som trots det uppenbart störande i att han tar allt utrymme ändå verkar så himla mysig. Och informerad! Och så tänkte jag försöka att bli mer öppen; den här resan kommer ändå gå ner i historien som månaden då både mitt hatt- och Nèscafé-hat gick i graven.

I praktiken innebär det här ungefär att jag ikväll hade peppat på att gå till Pustervik om det inte vore Locus, men fortfarande tvärvägrar en av RioRios alla meningslösa popklubbar. Några av mina hårt murade gränser känns ändå viktigt att vakta.

#21

2009-07-01T14:50:00.001-07:00

Obs, obs - det håller på att hända, eller hände precis, något extremt romantiskt och fantastiskt härligt i mitt liv.

Ändå gött att leva ett liv där sådana saker kan hända, har - när jag inte rusat med ögonen över boksidorna i Martin Gelins väldigt härliga Det amerikanska löftet - gått runt med ett fånigt leende på läpparna hela dagen.

Jag konstaterar att "nu händer något vi kommer att minnas länge, länge".

#20

2009-06-29T23:12:00.001-07:00

Kom precis hem med hjälp av en taxiresa som avslutas med att den kolsvarta taxichauffören erbjuder sig, nej - inte erbjuder sig, informerar mig om att han tänker stå kvar med bilen utanför dörren tills han har sett att jag klarat mig safe in genom dörren. Detta om att nu leva i Brooklyn, eller mer specifikt Crown Heights, och att vara den första rödhåriga personen någon någonsin sett, ja (att det givetvis har mer med att göra med mitt kön lämnar jag lite därhän). Han, precis som expediterna på Sephora dit jag gick tidigare idag när jag nu var i det där modet att vilja 'spendera pengar', kallade mig sweetie. Även om, eller kanske just för att det får det att kännas som om jag är ser ut som en vilsen turist med förvirring snarare än någon form av jadedness skriven över mitt ansikte så får det mig att känna mig lite mindre ensam. Notera väl dock: ensamheten är ej av ondo, den bara är. Men ändå; tacksamhet över att det var mannen före mig i kön till biljettkassan på Sunshine och inte jag som fick frågan "Just one?" efter att han bett om en biljett till den sena visningen av The Hurt Locker. Någonstans i mitten av filmen, när illamåendet över manligheten släppt och det över den utdragna åsynen av ett barns döda kropp istället satt in, försöker jag komma på att kalla den 'en Apocalypse Now för tvåtusentalet' men har väldiga problem med att komma på vilken film det nu är jag menar och hinner därför bli tämligen övertygad om att det där slaget mitt stackars huvud fick ta emot på midsommar inneburit någon slags kognitiv nedsättning. En annan sak det inneburit: eftersom jag numer är så neurotiskt livrädd för att bli hungrig ser jag till att äta ganska ofta, vilket i kombination med mitt utdragna semester-mode och avsaknaden av spinning gjort att jag, tja, blivit lite tjockare. Dum och lite tjock. Som gjord för det här landet, med andra ord.

Obs, det där sista var ett skämt; jag älskar USA. Ser framför mig hur jag från och med nu mer och mer kommer närma mig en utveckling som liknar den hos Filip och Fredrik, Gud hjälpe mig.

En annan sak som jag tycker är viktig.

...apropå att vara trött på populariseringen av psykologiska begrepp och vad det gör med utövandet av en kvalitativ vård.

#19

2009-06-29T15:34:00.000-07:00

Har ingenting att säga annat än att jag idag känner en väldigt stor och väldigt varm kärlek för det här landet och den här staden. Läser Confessions of a Video Vixen och 'känner för att spendera pengar'. Och imorse fick jag ynnesten av att vara den första rödhåriga personen tjejen som bor i källaren sett, ever. Det kändes lite stort.

#18

2009-06-28T10:51:00.000-07:00

This just in: skamkänslan/fnisset storlek större av minnet på hur jag igår, full och glad och övermodig på Public Assembly i Williamsburg, a) frågar som första fråga till killen från Trinidad "Do you play cricket? I'm reading this book and there's this guy from Trinidad who's like, really in to cricket" b) försöker 'prata om ras' med samma kille samtidigt som jag dansar till MJs "Billie Jean", så överlycklig över att äntligen vara på ett ställe där de spelar min sorts musik att jag inte ens generas av de stora svarta männens uppenbart hånfulla blickar.

Gode gud vad det är härligt att känna att man lever.

(Boken, som för övrigt är helt fantastisk, har jag lånat av Emil och heter Netherland och är skriven av Joseph O'Neill)

#17

2009-06-27T09:04:00.000-07:00

Igår kväll, när jag för en gångs skull beslutar att det är onödigt att släpa med kameran på tåget in till stan är det det här som möter oss när vi kommer upp ur subwayen i West Village;

I alla gathörn stod människor om fån med sina kameramobiler och ansikten riktade mot skyn - vilket om det inte vore för den härliga kometen kommer-touchen på hela grejen kunnat bli ännu en av de där excesserna i det genom linser, filmkameror och anteckningsböcker allt oftare senarelagda sättet att uppleva skönhet.

#16

2009-06-25T19:56:00.000-07:00

Sitter upp med resterna av blåbärspajen och följer kommentarerna, reaktionerna och collaget av i stort sett inget annat än chocken över Michael Jacksons död på CNN. Alla bilar på väg hem från Prospect Park spelade hitsen från crappiga bilsteros, och när brandbilens sirener började tjuta hörde jag hur kidsen på gatan nedanför fönstret kommenterade det med att det var 'to honor Michael'.

Vad gjorde jag när det hände? Softade med barn i Central Park. Det känns på något vis alldeles och precis lämpligt.

Ps. Varför så få updates om barnen? Vad händer med barnen? Kan inte Al Sharpton kommentera barnen??

#15

2009-06-24T14:41:00.000-07:00

Regnet och Crown Heights får mig att känna mig som den blåbärspaj jag står i beredskap att baka; mjukt pudrad och inte så lite lyckligt lottad. Tänker på mina J:n och rörs nästan till tårar.

Överallt: lugnet.

#14

2009-06-23T08:49:00.001-07:00

#13

2009-06-21T11:52:00.000-07:00

Svullnaden såväl som chocken av fallet har lagt sig. Efter tre dagars återhållsam nykterhet och med det återfunnen skärpa börjar jag allt mer avskriva tanken på att jag skulle fått en hjärnskakning, även om jag fortfarande inte kan sova på vänster sida utan att tappa andan av smärtan.

Men nykter betyder inte uttråkad, som känt må vara. Så igår gjorde jag en livemusiksturné över halva Brooklyn; såg ett av banden Emma bokat till sin midsommarfest, halva line-upen på Brooklyn Hip Hop Festival - inklusive dead prez och Dj Premier! - och sedan Health på Market Hotel. Hade det inte regnat intensivt större delen av dagen hade det varit storslaget, nu var det bara fantastiskt.

#12

2009-06-19T17:56:00.000-07:00

Idag föll jag.
Som en fura kan man kanske säga, eller så säger man som det är; som en person yr av intryck, upplevelser och effekterna av fyra på varandra följande dagars utgång som glömt av att äta och dricka på nästintill ett dygn faller när hon svimmar och slår huvudet i asfalten.
Det vill säga, mycket hårt och mycket utsatt, ensam mitt på Astor Place, utan telefonnummer till den som det väntades på, utan förmåga att svara något mer än 'I really need to sit down' till den Starbucks-anställde som försökte erbjuda mig vatten.

Aldrig att jag känt mig precis så utsatt, och precis så mitt i konsekvenserna av vår dyrkan av självkontroll som där och då.

Nu har jag ett sår längs mitt ögonbryn och mitt kindben och det burgna judiska paret på tunnelbanan tittade på mig som på en utsatt kvinna.

#11

2009-06-18T09:38:00.000-07:00

Det regnar. Och regnar. Och regnar. Enligt the weather channel ska det fortsätta regna i över en vecka till. Hade jag likt Emma och Kymber trott på universella krafter och karma och whatnot hade det varit rätt lätt att räkna ut att regn under i stort sätt hela min månadslånga semester är ett straff direkt från Gud för att jag under så lång tid påstått att jag inte 'gillar värme'.

Vilken idiot jag är va.

#10

2009-06-17T13:47:00.000-07:00

"G säger att jag ska ta det lugnt med min barnstress för att hon har 'full menstruation' vid femtio"

(det här är egentligen ett inlägg i parentes)

#9

2009-06-17T13:07:00.000-07:00

Igår unnade jag mig att må dåligt på semestern. Aaaah, lyxen tänker ni nu och ja, lite så var det väl. Ändå härligt att sitta i världens bästa stad och gråta; för att man kan, för att tid finns och för att jag fanimej gråter i min Stella Artois om det är det jag känner för oavsett inramning. Ibland finns det inget mer carpe diem än att sörja det som sörjas bör and all that jazz.

Slutligen tog jag mig dock samman och åkte till Brooklyns finare delar söderöver och mötte upp Maja och hennes vän Keren i ett litet hål i väggen där en samling gamla gubbar och unga män spelar Slavic soul-music varje tisdag. Det enda jag kunde tänka på förutom på hur otroligt uttråkad och bitter den yngsta och snyggaste av bandmedlemmarna såg ut, nästan som att han poserade, vilket väl hade varit ordningmässigt om bandet spelat altcountry men kanske inte när det nu var sådär världsmässigt härligt, var att någon verkligen borde börja sampla balkanbeats och låta en begåvad rappare göra sin grej med det. Mind u, med begåvad menar jag alltså inte någon av alla de där life loving-klubbrapparna i Sthlm eller Berlin, gode gud nej. Det hade blivit ungefär lika härligt som när Göteborgs senaste usla klubbtillskott vitsar till det med skämt om sexresor till Gambia i sitt nyhetsmejl. Inte för att jag har särskilt stora förväntningar på vad klubbscenen i Göteborg ska erbjuda, men någonstans måste man ändå dra gränsen även om det är en gräns ämnad enbart för idioter.

Hur som helst, livrädd för BUSLIVET i Buchwick som jag är somnade jag istället för på the J-train tillslut på en förvånansvärt bekväm luftmadrass hemma hos Majas vän; hon serverade mig missbildade jordgubbar till frukost och sedan tog vi tåget in till Chelsea för att käka lunch tillsammans med Danny Devito och hans fru från Cheers i Highland Park.

När jag kom hem till loftet igen hade Schmoo krupit ihop till en liten boll i min resväska.

#8

2009-06-16T17:17:00.000-07:00

Apropå ras, alltså.

Det blir mycket ras överlag: ras i fråga om vem av alla utanför Food Dimensions som erbjuder mig sitt paraply, ras i fråga vem som tittar på mig, ras i fråga om när och hur jag är rädd, ras i fråga om hur Wale och Mobb Deeps och alla andras ord helt plötsligt finns i ett ljus av något och inte bara i ett vakuum av bekvämlighet.

Återkommer om detta, måste lära mig att våga gå hem ensam från tunnelbanan efter en kväll i Park Slope bara.

#7

2009-06-16T08:47:00.001-07:00

#6

2009-06-14T19:48:00.000-07:00

Ni vet känslan av sinnesnärvarande lyx och lugn man får av att välja sitt eget sällskap framför andras? Av att vara så fullkomligt tillfreds med att bara vara jag, min bok, gatorna och ljuset över Williamsburg på väg hem efter en varm dag vid East River i lysande sällskap?

Jag skiter i om det är ett generiskt erkännande, för poängen med den här resan och den här ensamheten är lite det att jag måste lära mig att närma mig det generiska för att inte råka missa det icke-generiska. Så: jag älskar NYC så himla mycket. Och min ensamhet; mitt bland alla möten, artigheter och fantastiska människor överallt.

Nu ska jag och Schmoo gå och lägga oss och imorgon tänker jag skryta för min kille om att jag idag drack öl med en tjej som visst jobbar som Scorseses assistent.

#5

2009-06-14T07:50:00.000-07:00

#4

2009-06-12T18:41:00.000-07:00

Minigolfbana, home made

Future headquarters

Äntligen bra väder idag. Det luktar fantastiskt och Schmoo bara jamar och jamar, han vill bara ut på taket, ut på gatorna, ut från loftet.

Är helt slut i huvudet efter en väldigt lång och fin dag men ska ändå försöka rycka upp mig och ta mig ner till Double Down där Emma och Kym ska spela skivor; Satan got soul - metal blandat med gammal r'n'b. Jag ångrar att jag inte tog med mig mina kängor.

Kassörskorna på Food Dimensions där jag handlar hälsar inte på mig, de tittar faktiskt inte ens upp mot mig. Det enda de gör är att meddela mig priset och ta emot mina pengar.

#3

2009-06-12T08:36:00.000-07:00

- New York is like a constantly evolving epic poem, and unless you really hate epic poems, it's bound to be an amazing experience

#2

2009-06-11T12:52:00.000-07:00

Ramlade in genom dörren till loftet vid halv fem imorse efter en rätt galen kväll. Vad som bara skulle bli lite trivselöl och flipper runt om på barerna i East Village blev...tequila och whiskey-shots, spontandans till typ sån där musik dom spelar i Pulp Fiction och allmän dekadens på samma barer i East Village. Jag pratade så mkt att jag till slut tappade rösten, i vanlig ordning. I samma vanliga ordning vaknade jag också helt bisarrt bakfull och spenderade någon timma med att småspringa mellan soffan och toaletten för att spy innan jag lyckades äta en av bananerna köpta på food stamps som ligger framme i köket. Jag vet inte varför jag trodde att ett avsteg från min strikta kolhydrater före sprit-princip skulle funka här när det aldrig har funkat i Sverige; men det är väl lite så det är med semester - man slutar tänka lika mycket.

Tack och lov.

Vädret är rätt pissigt idag och jag lyckades vara bakfull och kräkandes alldeles för länge för att det skulle vara någon idé att ge mig ut innan min och min hårt arbetande babys avtalade Skypedate. Tänker att det nog kan vara funktionellt rent förebyggande också eftersom vi ikväll ska på någon transgender/vegan-födelsedagsmiddag hos en vän till Emma, och sedan eventuellt vidare till en hiphopgrej med vad jag förstått lite samma inramning som på middagen.

Urban life, ca y est.

#1

2009-06-10T15:02:00.000-07:00

Hade jag inte varit så jetlaggad fortfarande, eller så trött i kropp och ögon efter min milslånga vandring uppåt, uppåt, uppåt längs Manhattan, hade jag kunnat berätta många saker för er: till exempel om hur söt den manliga Air France-personalen var - för första gången på år, flygpersonal som ler!! - om hur behagligt småfull jag blev på champagnen ombord, om hur jag konsekvent vägrade uppmuntra min radgrannes subtila försök till kontakt för att inte råka hamna i samma jobbiga småpratsmode som senast jag flög transatlantic (visst att jag är ett socialt geni, men att småprata i åtta timmar är en konst som överstiger tillochmed mina förmågor), om hur jag ägnade halva resan åt att fundera kring huruvida jag såg ut som någon man ville råna - om man tillexempel skulle gå på min klassmässiga upplevelse under säg högstadietiden så är svaret absolut nej, men om man däremot tittar objektivt på det; så jävla vit, så jävla osäker i sammanhanget, så jävla iklädd kavaj - för att komma på om jag skulle ta tåget eller taxi till Bushwick. Avgörandet fälldes så småningom inte så mkt beroende på min kavaj, utan mer på de vansinnigt upphetsade hjärtslagen som trummade upp sig när planet landat och som återigen fick mig att fundera på det där med att sno lite betablockerare från pappa nästa gång tillfälle ges.

Eller så kunde jag ju säga något om hur jävla LOL det var att bland det sista jag såg innan jag lämnade Sverige var min favorit bland Piratpartiets genomgående pinsamma kampanj, affischen med det budskap som allra bäst fångar idiotin hos partiet och deras väljare: "Vi gillar Internet".

FYI: jag HATAR Internet.

Annat jag hatar apropå moderniteten: att köpa saker i kontexter som så uppenbart är uppgjorda bara för att jag just ska köpa saker. Säg Nordstan i Göteborg, eller säg 5th Avenue i NYC. Jag förstår inte hur det där funkar, inte alls. Istället för frihetskänslan konsumtion ändå kan ge; skammen. Som att titta på en skock dresserade hundar.

Nåväl.

Det sorgligaste idag var annars när jag på väg förbi Apple Store hör hur en svart man som står på trottoaren med en plasturna och samlar in pengar till hemlösa pekar på sig själv och skriker till de två vita corporate-killarna som sitter på marmortrappan och käkar sin lunch "Look at us, look at this; this is what you're doing to our contry, THIS is what happens!". Corporate-killarna bara skrattade som svar. Med mat i munnen.

Så ofantligt ouppfostrat.

Sen gick jag lite vilse i Central Park; satte mig på en bänk och läste om antidepressiva mediciners historia i Ingrid Carlbergs alldeles strålande "Pillret" och tjuvlyssnade på två f.d. druggies bredvid mig som pratade om vägen ut ur beroendet, någonting som gick via en Greyhound Bus till Atlanta men den biten fattade jag inte.

Just nu och ett tag framöver bor jag i Bushwick hos Kymber och Schmoo. Lägenheten ligger i den gamla fabriken på sista fotot där ovan. Den sistnämnde är en översocial katt som jamar mer än vad min kille pratar. Den förstnämnda är en trettioårig punktjej som verkar göra lite av det mesta: målar, tatuerar, bartendrar, spelar skivor... Lägenheten är rätt knäpp annars: prylar och skit och konst och instrument och whatnot precis överallt, men säkert fyra-fem meter i tak och en väldigt bekväm soffa med leopardlakan att sova i.

Bara det att jag i relation till Kymber och hennes oordnade liv, och oordnade lägenhet känner mig så skamligt medelklassig. Nivet, när allt det där tillrättalagda och bekväma och bortskämda i ens liv med ens blir lika uppenbart som ens kön alltid varit, eller som ens ras blir när jag helt plötsligt befinner mig i en stadsdel där merparten av all mat som serveras är friterad kyckling och där det anyday now ska hållas en puertoricansk parad.

Kontrastskärpa etc, just det.