#25

Att inte titta bort är en bra mycket mer ändamålsenlig princip än det motsatta, oavsett vad ens instinkter nu säger om saker. Alltså tittar jag. Rakt på eländet: Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och Udo Grashoff - Nu måste jag sluta.

Vem sa att inte olycka kan vara det mest förenande människor emellan? Jag kräks på ensamheten i att ständigt kriga sin egen förträfflighet.

#24

Är det inte lite tråkigt, ja för att inte säga förutsägbart och till bredden fullt av ett slags smutsigt självförakt att Jay-Z i videon till den gubbigaste och mest reaktionära raplåten sedan raplåtarnas födelse (D.O.A, vill säga) valt att illustrera sin genuinitet och trovärdighet med de tröttaste av de trötta kulturella symbolerna? Konjak, vita skjortor, pokerspel, rödvin, murriga träinredningar, bibliotek.

Svårt att läsa på något annat sätt än som att vara äkta är att vara medelklass, att vara äkta är att besvärja och behärska de vita männens koder, att vara äkta är att istället för att uppvärdera de egna kulturella symbolerna och arven koppla sig loss från dom, och istället inlemma sig i en tradition som kännts urvattnad ändå sedan 50-talet?

Man blir så trött, så trött.

#23

Även om det inte hunnit komma ut innan jag åkte ägnar jag just nu väldigt mycket tankeverksamhet åt det här tidningsomslaget. Speciellt handen på väg ner i trosan, fokus ligger mest där.

#22

Av uppenbara skäl blev det inte så mycket bloggat den där sista veckan. Jag - och Jonas - var liksom lite upptagna med annat. Till exempel med att döda kackerlackor i badrummet på morgnarna, med att beställa in alldeles för mycket billig mexikansk mat och lämna kvar hälften, med att överförfriskade på whiskey sours och tequilashots sjunga duett till Fleetwood Macs "Everywhere" på Sing Sing på Ave A, med att försöka leta upp diverse locations från diverse filmer och misslyckas, med att försöka hitta ett endaste litet tecken förutom de ziljoner grillandes puerto ricanerna på att det faktiskt var den fjärde juli, med att ta fåniga kort när vi pussas i fotoautomater, med att åka båt och äta pretzels, med att fota tjockisar med ljussablar i Washington Square Park.

Nivet, haft det allmänt gött.

Nu är vi hemma i ett regnigt Göteborg som uppenbarligen inte alls är så romantiskt som jag tänkt mig det. Och trots att jag streamar Hot 97 och bläddrar i XXLs Hiphop Soul Issue för allt vad tygen håller känns det rätt så sorgligt att inte vara där längre. Kanske allra, allra mest för att jag kommer sakna att höra hur nästan varje bil som kör förbi mig spelar något jag har på min iPod.

Saker jag tar med mig, kortversionen: jag ska bli bättre på att rikta fokus utåt mot världen, och sämre på att rikta det inåt mot mig själv; jag ska bli en sån där person som orerar i mängd om väsentliga saker de som lyssnar på mig inte visste att de ville veta, men mitt sätt att säga det på ska inte lämna några som helst tvivel, de kommer vilja veta. Tänk: jag ska bli lite mer som den där popkulturellt informerade killen på förfesten som trots det uppenbart störande i att han tar allt utrymme ändå verkar så himla mysig. Och informerad! Och så tänkte jag försöka att bli mer öppen; den här resan kommer ändå gå ner i historien som månaden då både mitt hatt- och Nèscafé-hat gick i graven.

I praktiken innebär det här ungefär att jag ikväll hade peppat på att gå till Pustervik om det inte vore Locus, men fortfarande tvärvägrar en av RioRios alla meningslösa popklubbar. Några av mina hårt murade gränser känns ändå viktigt att vakta.

#21

Obs, obs - det håller på att hända, eller hände precis, något extremt romantiskt och fantastiskt härligt i mitt liv.

Ändå gött att leva ett liv där sådana saker kan hända, har - när jag inte rusat med ögonen över boksidorna i Martin Gelins väldigt härliga Det amerikanska löftet - gått runt med ett fånigt leende på läpparna hela dagen.

Jag konstaterar att "nu händer något vi kommer att minnas länge, länge".