#25

Att inte titta bort är en bra mycket mer ändamålsenlig princip än det motsatta, oavsett vad ens instinkter nu säger om saker. Alltså tittar jag. Rakt på eländet: Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och Udo Grashoff - Nu måste jag sluta.

Vem sa att inte olycka kan vara det mest förenande människor emellan? Jag kräks på ensamheten i att ständigt kriga sin egen förträfflighet.

#24

Är det inte lite tråkigt, ja för att inte säga förutsägbart och till bredden fullt av ett slags smutsigt självförakt att Jay-Z i videon till den gubbigaste och mest reaktionära raplåten sedan raplåtarnas födelse (D.O.A, vill säga) valt att illustrera sin genuinitet och trovärdighet med de tröttaste av de trötta kulturella symbolerna? Konjak, vita skjortor, pokerspel, rödvin, murriga träinredningar, bibliotek.

Svårt att läsa på något annat sätt än som att vara äkta är att vara medelklass, att vara äkta är att besvärja och behärska de vita männens koder, att vara äkta är att istället för att uppvärdera de egna kulturella symbolerna och arven koppla sig loss från dom, och istället inlemma sig i en tradition som kännts urvattnad ändå sedan 50-talet?

Man blir så trött, så trött.

#23

Även om det inte hunnit komma ut innan jag åkte ägnar jag just nu väldigt mycket tankeverksamhet åt det här tidningsomslaget. Speciellt handen på väg ner i trosan, fokus ligger mest där.

#22

Av uppenbara skäl blev det inte så mycket bloggat den där sista veckan. Jag - och Jonas - var liksom lite upptagna med annat. Till exempel med att döda kackerlackor i badrummet på morgnarna, med att beställa in alldeles för mycket billig mexikansk mat och lämna kvar hälften, med att överförfriskade på whiskey sours och tequilashots sjunga duett till Fleetwood Macs "Everywhere" på Sing Sing på Ave A, med att försöka leta upp diverse locations från diverse filmer och misslyckas, med att försöka hitta ett endaste litet tecken förutom de ziljoner grillandes puerto ricanerna på att det faktiskt var den fjärde juli, med att ta fåniga kort när vi pussas i fotoautomater, med att åka båt och äta pretzels, med att fota tjockisar med ljussablar i Washington Square Park.

Nivet, haft det allmänt gött.

Nu är vi hemma i ett regnigt Göteborg som uppenbarligen inte alls är så romantiskt som jag tänkt mig det. Och trots att jag streamar Hot 97 och bläddrar i XXLs Hiphop Soul Issue för allt vad tygen håller känns det rätt så sorgligt att inte vara där längre. Kanske allra, allra mest för att jag kommer sakna att höra hur nästan varje bil som kör förbi mig spelar något jag har på min iPod.

Saker jag tar med mig, kortversionen: jag ska bli bättre på att rikta fokus utåt mot världen, och sämre på att rikta det inåt mot mig själv; jag ska bli en sån där person som orerar i mängd om väsentliga saker de som lyssnar på mig inte visste att de ville veta, men mitt sätt att säga det på ska inte lämna några som helst tvivel, de kommer vilja veta. Tänk: jag ska bli lite mer som den där popkulturellt informerade killen på förfesten som trots det uppenbart störande i att han tar allt utrymme ändå verkar så himla mysig. Och informerad! Och så tänkte jag försöka att bli mer öppen; den här resan kommer ändå gå ner i historien som månaden då både mitt hatt- och Nèscafé-hat gick i graven.

I praktiken innebär det här ungefär att jag ikväll hade peppat på att gå till Pustervik om det inte vore Locus, men fortfarande tvärvägrar en av RioRios alla meningslösa popklubbar. Några av mina hårt murade gränser känns ändå viktigt att vakta.

#21

Obs, obs - det håller på att hända, eller hände precis, något extremt romantiskt och fantastiskt härligt i mitt liv.

Ändå gött att leva ett liv där sådana saker kan hända, har - när jag inte rusat med ögonen över boksidorna i Martin Gelins väldigt härliga Det amerikanska löftet - gått runt med ett fånigt leende på läpparna hela dagen.

Jag konstaterar att "nu händer något vi kommer att minnas länge, länge".

#20

Kom precis hem med hjälp av en taxiresa som avslutas med att den kolsvarta taxichauffören erbjuder sig, nej - inte erbjuder sig, informerar mig om att han tänker stå kvar med bilen utanför dörren tills han har sett att jag klarat mig safe in genom dörren. Detta om att nu leva i Brooklyn, eller mer specifikt Crown Heights, och att vara den första rödhåriga personen någon någonsin sett, ja (att det givetvis har mer med att göra med mitt kön lämnar jag lite därhän). Han, precis som expediterna på Sephora dit jag gick tidigare idag när jag nu var i det där modet att vilja 'spendera pengar', kallade mig sweetie. Även om, eller kanske just för att det får det att kännas som om jag är ser ut som en vilsen turist med förvirring snarare än någon form av jadedness skriven över mitt ansikte så får det mig att känna mig lite mindre ensam. Notera väl dock: ensamheten är ej av ondo, den bara är. Men ändå; tacksamhet över att det var mannen före mig i kön till biljettkassan på Sunshine och inte jag som fick frågan "Just one?" efter att han bett om en biljett till den sena visningen av The Hurt Locker. Någonstans i mitten av filmen, när illamåendet över manligheten släppt och det över den utdragna åsynen av ett barns döda kropp istället satt in, försöker jag komma på att kalla den 'en Apocalypse Now för tvåtusentalet' men har väldiga problem med att komma på vilken film det nu är jag menar och hinner därför bli tämligen övertygad om att det där slaget mitt stackars huvud fick ta emot på midsommar inneburit någon slags kognitiv nedsättning. En annan sak det inneburit: eftersom jag numer är så neurotiskt livrädd för att bli hungrig ser jag till att äta ganska ofta, vilket i kombination med mitt utdragna semester-mode och avsaknaden av spinning gjort att jag, tja, blivit lite tjockare. Dum och lite tjock. Som gjord för det här landet, med andra ord.

Obs, det där sista var ett skämt; jag älskar USA. Ser framför mig hur jag från och med nu mer och mer kommer närma mig en utveckling som liknar den hos Filip och Fredrik, Gud hjälpe mig.

En annan sak som jag tycker är viktig.

...apropå att vara trött på populariseringen av psykologiska begrepp och vad det gör med utövandet av en kvalitativ vård.

#19

Har ingenting att säga annat än att jag idag känner en väldigt stor och väldigt varm kärlek för det här landet och den här staden. Läser Confessions of a Video Vixen och 'känner för att spendera pengar'. Och imorse fick jag ynnesten av att vara den första rödhåriga personen tjejen som bor i källaren sett, ever. Det kändes lite stort.

#18

This just in: skamkänslan/fnisset storlek större av minnet på hur jag igår, full och glad och övermodig på Public Assembly i Williamsburg, a) frågar som första fråga till killen från Trinidad "Do you play cricket? I'm reading this book and there's this guy from Trinidad who's like, really in to cricket" b) försöker 'prata om ras' med samma kille samtidigt som jag dansar till MJs "Billie Jean", så överlycklig över att äntligen vara på ett ställe där de spelar min sorts musik att jag inte ens generas av de stora svarta männens uppenbart hånfulla blickar.

Gode gud vad det är härligt att känna att man lever.

(Boken, som för övrigt är helt fantastisk, har jag lånat av Emil och heter Netherland och är skriven av Joseph O'Neill)

#17

Igår kväll, när jag för en gångs skull beslutar att det är onödigt att släpa med kameran på tåget in till stan är det det här som möter oss när vi kommer upp ur subwayen i West Village;



I alla gathörn stod människor om fån med sina kameramobiler och ansikten riktade mot skyn - vilket om det inte vore för den härliga kometen kommer-touchen på hela grejen kunnat bli ännu en av de där excesserna i det genom linser, filmkameror och anteckningsböcker allt oftare senarelagda sättet att uppleva skönhet.

#16

Sitter upp med resterna av blåbärspajen och följer kommentarerna, reaktionerna och collaget av i stort sett inget annat än chocken över Michael Jacksons död på CNN. Alla bilar på väg hem från Prospect Park spelade hitsen från crappiga bilsteros, och när brandbilens sirener började tjuta hörde jag hur kidsen på gatan nedanför fönstret kommenterade det med att det var 'to honor Michael'.

Vad gjorde jag när det hände? Softade med barn i Central Park. Det känns på något vis alldeles och precis lämpligt.


Ps. Varför så få updates om barnen? Vad händer med barnen? Kan inte Al Sharpton kommentera barnen??

#15

Regnet och Crown Heights får mig att känna mig som den blåbärspaj jag står i beredskap att baka; mjukt pudrad och inte så lite lyckligt lottad. Tänker på mina J:n och rörs nästan till tårar.

Överallt: lugnet.

#14

#13

Svullnaden såväl som chocken av fallet har lagt sig. Efter tre dagars återhållsam nykterhet och med det återfunnen skärpa börjar jag allt mer avskriva tanken på att jag skulle fått en hjärnskakning, även om jag fortfarande inte kan sova på vänster sida utan att tappa andan av smärtan.

Men nykter betyder inte uttråkad, som känt må vara. Så igår gjorde jag en livemusiksturné över halva Brooklyn; såg ett av banden Emma bokat till sin midsommarfest, halva line-upen på Brooklyn Hip Hop Festival - inklusive dead prez och Dj Premier! - och sedan Health på Market Hotel. Hade det inte regnat intensivt större delen av dagen hade det varit storslaget, nu var det bara fantastiskt.