#22

Av uppenbara skäl blev det inte så mycket bloggat den där sista veckan. Jag - och Jonas - var liksom lite upptagna med annat. Till exempel med att döda kackerlackor i badrummet på morgnarna, med att beställa in alldeles för mycket billig mexikansk mat och lämna kvar hälften, med att överförfriskade på whiskey sours och tequilashots sjunga duett till Fleetwood Macs "Everywhere" på Sing Sing på Ave A, med att försöka leta upp diverse locations från diverse filmer och misslyckas, med att försöka hitta ett endaste litet tecken förutom de ziljoner grillandes puerto ricanerna på att det faktiskt var den fjärde juli, med att ta fåniga kort när vi pussas i fotoautomater, med att åka båt och äta pretzels, med att fota tjockisar med ljussablar i Washington Square Park.

Nivet, haft det allmänt gött.

Nu är vi hemma i ett regnigt Göteborg som uppenbarligen inte alls är så romantiskt som jag tänkt mig det. Och trots att jag streamar Hot 97 och bläddrar i XXLs Hiphop Soul Issue för allt vad tygen håller känns det rätt så sorgligt att inte vara där längre. Kanske allra, allra mest för att jag kommer sakna att höra hur nästan varje bil som kör förbi mig spelar något jag har på min iPod.

Saker jag tar med mig, kortversionen: jag ska bli bättre på att rikta fokus utåt mot världen, och sämre på att rikta det inåt mot mig själv; jag ska bli en sån där person som orerar i mängd om väsentliga saker de som lyssnar på mig inte visste att de ville veta, men mitt sätt att säga det på ska inte lämna några som helst tvivel, de kommer vilja veta. Tänk: jag ska bli lite mer som den där popkulturellt informerade killen på förfesten som trots det uppenbart störande i att han tar allt utrymme ändå verkar så himla mysig. Och informerad! Och så tänkte jag försöka att bli mer öppen; den här resan kommer ändå gå ner i historien som månaden då både mitt hatt- och Nèscafé-hat gick i graven.

I praktiken innebär det här ungefär att jag ikväll hade peppat på att gå till Pustervik om det inte vore Locus, men fortfarande tvärvägrar en av RioRios alla meningslösa popklubbar. Några av mina hårt murade gränser känns ändå viktigt att vakta.