#20

Kom precis hem med hjälp av en taxiresa som avslutas med att den kolsvarta taxichauffören erbjuder sig, nej - inte erbjuder sig, informerar mig om att han tänker stå kvar med bilen utanför dörren tills han har sett att jag klarat mig safe in genom dörren. Detta om att nu leva i Brooklyn, eller mer specifikt Crown Heights, och att vara den första rödhåriga personen någon någonsin sett, ja (att det givetvis har mer med att göra med mitt kön lämnar jag lite därhän). Han, precis som expediterna på Sephora dit jag gick tidigare idag när jag nu var i det där modet att vilja 'spendera pengar', kallade mig sweetie. Även om, eller kanske just för att det får det att kännas som om jag är ser ut som en vilsen turist med förvirring snarare än någon form av jadedness skriven över mitt ansikte så får det mig att känna mig lite mindre ensam. Notera väl dock: ensamheten är ej av ondo, den bara är. Men ändå; tacksamhet över att det var mannen före mig i kön till biljettkassan på Sunshine och inte jag som fick frågan "Just one?" efter att han bett om en biljett till den sena visningen av The Hurt Locker. Någonstans i mitten av filmen, när illamåendet över manligheten släppt och det över den utdragna åsynen av ett barns döda kropp istället satt in, försöker jag komma på att kalla den 'en Apocalypse Now för tvåtusentalet' men har väldiga problem med att komma på vilken film det nu är jag menar och hinner därför bli tämligen övertygad om att det där slaget mitt stackars huvud fick ta emot på midsommar inneburit någon slags kognitiv nedsättning. En annan sak det inneburit: eftersom jag numer är så neurotiskt livrädd för att bli hungrig ser jag till att äta ganska ofta, vilket i kombination med mitt utdragna semester-mode och avsaknaden av spinning gjort att jag, tja, blivit lite tjockare. Dum och lite tjock. Som gjord för det här landet, med andra ord.

Obs, det där sista var ett skämt; jag älskar USA. Ser framför mig hur jag från och med nu mer och mer kommer närma mig en utveckling som liknar den hos Filip och Fredrik, Gud hjälpe mig.

En annan sak som jag tycker är viktig.

...apropå att vara trött på populariseringen av psykologiska begrepp och vad det gör med utövandet av en kvalitativ vård.

#19

Har ingenting att säga annat än att jag idag känner en väldigt stor och väldigt varm kärlek för det här landet och den här staden. Läser Confessions of a Video Vixen och 'känner för att spendera pengar'. Och imorse fick jag ynnesten av att vara den första rödhåriga personen tjejen som bor i källaren sett, ever. Det kändes lite stort.

#18

This just in: skamkänslan/fnisset storlek större av minnet på hur jag igår, full och glad och övermodig på Public Assembly i Williamsburg, a) frågar som första fråga till killen från Trinidad "Do you play cricket? I'm reading this book and there's this guy from Trinidad who's like, really in to cricket" b) försöker 'prata om ras' med samma kille samtidigt som jag dansar till MJs "Billie Jean", så överlycklig över att äntligen vara på ett ställe där de spelar min sorts musik att jag inte ens generas av de stora svarta männens uppenbart hånfulla blickar.

Gode gud vad det är härligt att känna att man lever.

(Boken, som för övrigt är helt fantastisk, har jag lånat av Emil och heter Netherland och är skriven av Joseph O'Neill)

#17

Igår kväll, när jag för en gångs skull beslutar att det är onödigt att släpa med kameran på tåget in till stan är det det här som möter oss när vi kommer upp ur subwayen i West Village;



I alla gathörn stod människor om fån med sina kameramobiler och ansikten riktade mot skyn - vilket om det inte vore för den härliga kometen kommer-touchen på hela grejen kunnat bli ännu en av de där excesserna i det genom linser, filmkameror och anteckningsböcker allt oftare senarelagda sättet att uppleva skönhet.

#16

Sitter upp med resterna av blåbärspajen och följer kommentarerna, reaktionerna och collaget av i stort sett inget annat än chocken över Michael Jacksons död på CNN. Alla bilar på väg hem från Prospect Park spelade hitsen från crappiga bilsteros, och när brandbilens sirener började tjuta hörde jag hur kidsen på gatan nedanför fönstret kommenterade det med att det var 'to honor Michael'.

Vad gjorde jag när det hände? Softade med barn i Central Park. Det känns på något vis alldeles och precis lämpligt.


Ps. Varför så få updates om barnen? Vad händer med barnen? Kan inte Al Sharpton kommentera barnen??

#15

Regnet och Crown Heights får mig att känna mig som den blåbärspaj jag står i beredskap att baka; mjukt pudrad och inte så lite lyckligt lottad. Tänker på mina J:n och rörs nästan till tårar.

Överallt: lugnet.

#14

#13

Svullnaden såväl som chocken av fallet har lagt sig. Efter tre dagars återhållsam nykterhet och med det återfunnen skärpa börjar jag allt mer avskriva tanken på att jag skulle fått en hjärnskakning, även om jag fortfarande inte kan sova på vänster sida utan att tappa andan av smärtan.

Men nykter betyder inte uttråkad, som känt må vara. Så igår gjorde jag en livemusiksturné över halva Brooklyn; såg ett av banden Emma bokat till sin midsommarfest, halva line-upen på Brooklyn Hip Hop Festival - inklusive dead prez och Dj Premier! - och sedan Health på Market Hotel. Hade det inte regnat intensivt större delen av dagen hade det varit storslaget, nu var det bara fantastiskt.

#12

Idag föll jag.
Som en fura kan man kanske säga, eller så säger man som det är; som en person yr av intryck, upplevelser och effekterna av fyra på varandra följande dagars utgång som glömt av att äta och dricka på nästintill ett dygn faller när hon svimmar och slår huvudet i asfalten.
Det vill säga, mycket hårt och mycket utsatt, ensam mitt på Astor Place, utan telefonnummer till den som det väntades på, utan förmåga att svara något mer än 'I really need to sit down' till den Starbucks-anställde som försökte erbjuda mig vatten.

Aldrig att jag känt mig precis så utsatt, och precis så mitt i konsekvenserna av vår dyrkan av självkontroll som där och då.

Nu har jag ett sår längs mitt ögonbryn och mitt kindben och det burgna judiska paret på tunnelbanan tittade på mig som på en utsatt kvinna.

#11

Det regnar. Och regnar. Och regnar. Enligt the weather channel ska det fortsätta regna i över en vecka till. Hade jag likt Emma och Kymber trott på universella krafter och karma och whatnot hade det varit rätt lätt att räkna ut att regn under i stort sätt hela min månadslånga semester är ett straff direkt från Gud för att jag under så lång tid påstått att jag inte 'gillar värme'.

Vilken idiot jag är va.

#10

"G säger att jag ska ta det lugnt med min barnstress för att hon har 'full menstruation' vid femtio"

(det här är egentligen ett inlägg i parentes)

#9

Igår unnade jag mig att må dåligt på semestern. Aaaah, lyxen tänker ni nu och ja, lite så var det väl. Ändå härligt att sitta i världens bästa stad och gråta; för att man kan, för att tid finns och för att jag fanimej gråter i min Stella Artois om det är det jag känner för oavsett inramning. Ibland finns det inget mer carpe diem än att sörja det som sörjas bör and all that jazz.

Slutligen tog jag mig dock samman och åkte till Brooklyns finare delar söderöver och mötte upp Maja och hennes vän Keren i ett litet hål i väggen där en samling gamla gubbar och unga män spelar Slavic soul-music varje tisdag. Det enda jag kunde tänka på förutom på hur otroligt uttråkad och bitter den yngsta och snyggaste av bandmedlemmarna såg ut, nästan som att han poserade, vilket väl hade varit ordningmässigt om bandet spelat altcountry men kanske inte när det nu var sådär världsmässigt härligt, var att någon verkligen borde börja sampla balkanbeats och låta en begåvad rappare göra sin grej med det. Mind u, med begåvad menar jag alltså inte någon av alla de där life loving-klubbrapparna i Sthlm eller Berlin, gode gud nej. Det hade blivit ungefär lika härligt som när Göteborgs senaste usla klubbtillskott vitsar till det med skämt om sexresor till Gambia i sitt nyhetsmejl. Inte för att jag har särskilt stora förväntningar på vad klubbscenen i Göteborg ska erbjuda, men någonstans måste man ändå dra gränsen även om det är en gräns ämnad enbart för idioter.

Hur som helst, livrädd för BUSLIVET i Buchwick som jag är somnade jag istället för på the J-train tillslut på en förvånansvärt bekväm luftmadrass hemma hos Majas vän; hon serverade mig missbildade jordgubbar till frukost och sedan tog vi tåget in till Chelsea för att käka lunch tillsammans med Danny Devito och hans fru från Cheers i Highland Park.

När jag kom hem till loftet igen hade Schmoo krupit ihop till en liten boll i min resväska.

#8

Apropå ras, alltså.

Det blir mycket ras överlag: ras i fråga om vem av alla utanför Food Dimensions som erbjuder mig sitt paraply, ras i fråga vem som tittar på mig, ras i fråga om när och hur jag är rädd, ras i fråga om hur Wale och Mobb Deeps och alla andras ord helt plötsligt finns i ett ljus av något och inte bara i ett vakuum av bekvämlighet.

Återkommer om detta, måste lära mig att våga gå hem ensam från tunnelbanan efter en kväll i Park Slope bara.

#7