Ni vet känslan av sinnesnärvarande lyx och lugn man får av att välja sitt eget sällskap framför andras? Av att vara så fullkomligt tillfreds med att bara vara jag, min bok, gatorna och ljuset över Williamsburg på väg hem efter en varm dag vid East River i lysande sällskap?Jag skiter i om det är ett generiskt erkännande, för poängen med den här resan och den här ensamheten är lite det att jag måste lära mig att närma mig det generiska för att inte råka missa det icke-generiska. Så: jag älskar NYC så himla mycket. Och min ensamhet; mitt bland alla möten, artigheter och fantastiska människor överallt.
Nu ska jag och Schmoo gå och lägga oss och imorgon tänker jag skryta för min kille om att jag idag drack öl med en tjej som visst jobbar som Scorseses assistent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar