Igår unnade jag mig att må dåligt på semestern. Aaaah, lyxen tänker ni nu och ja, lite så var det väl. Ändå härligt att sitta i världens bästa stad och gråta; för att man kan, för att tid finns och för att jag fanimej gråter i min Stella Artois om det är det jag känner för oavsett inramning. Ibland finns det inget mer carpe diem än att sörja det som sörjas bör and all that jazz.
Slutligen tog jag mig dock samman och åkte till Brooklyns finare delar söderöver och mötte upp Maja och hennes vän Keren i ett litet hål i väggen där en samling gamla gubbar och unga män spelar Slavic soul-music varje tisdag. Det enda jag kunde tänka på förutom på hur otroligt uttråkad och bitter den yngsta och snyggaste av bandmedlemmarna såg ut, nästan som att han poserade, vilket väl hade varit ordningmässigt om bandet spelat altcountry men kanske inte när det nu var sådär världsmässigt härligt, var att någon verkligen borde börja sampla balkanbeats och låta en begåvad rappare göra sin grej med det. Mind u, med begåvad menar jag alltså inte någon av alla de där life loving-klubbrapparna i Sthlm eller Berlin, gode gud nej. Det hade blivit ungefär lika härligt som när Göteborgs senaste usla klubbtillskott vitsar till det med skämt om sexresor till Gambia i sitt nyhetsmejl. Inte för att jag har särskilt stora förväntningar på vad klubbscenen i Göteborg ska erbjuda, men någonstans måste man ändå dra gränsen även om det är en gräns ämnad enbart för idioter.
Hur som helst, livrädd för BUSLIVET i Buchwick som jag är somnade jag istället för på the J-train tillslut på en förvånansvärt bekväm luftmadrass hemma hos Majas vän; hon serverade mig missbildade jordgubbar till frukost och sedan tog vi tåget in till Chelsea för att käka lunch tillsammans med Danny Devito och hans fru från Cheers i Highland Park.
När jag kom hem till loftet igen hade Schmoo krupit ihop till en liten boll i min resväska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar