#1

Hade jag inte varit så jetlaggad fortfarande, eller så trött i kropp och ögon efter min milslånga vandring uppåt, uppåt, uppåt längs Manhattan, hade jag kunnat berätta många saker för er: till exempel om hur söt den manliga Air France-personalen var - för första gången på år, flygpersonal som ler!! - om hur behagligt småfull jag blev på champagnen ombord, om hur jag konsekvent vägrade uppmuntra min radgrannes subtila försök till kontakt för att inte råka hamna i samma jobbiga småpratsmode som senast jag flög transatlantic (visst att jag är ett socialt geni, men att småprata i åtta timmar är en konst som överstiger tillochmed mina förmågor), om hur jag ägnade halva resan åt att fundera kring huruvida jag såg ut som någon man ville råna - om man tillexempel skulle gå på min klassmässiga upplevelse under säg högstadietiden så är svaret absolut nej, men om man däremot tittar objektivt på det; så jävla vit, så jävla osäker i sammanhanget, så jävla iklädd kavaj - för att komma på om jag skulle ta tåget eller taxi till Bushwick. Avgörandet fälldes så småningom inte så mkt beroende på min kavaj, utan mer på de vansinnigt upphetsade hjärtslagen som trummade upp sig när planet landat och som återigen fick mig att fundera på det där med att sno lite betablockerare från pappa nästa gång tillfälle ges.

Eller så kunde jag ju säga något om hur jävla LOL det var att bland det sista jag såg innan jag lämnade Sverige var min favorit bland Piratpartiets genomgående pinsamma kampanj, affischen med det budskap som allra bäst fångar idiotin hos partiet och deras väljare: "Vi gillar Internet".

FYI: jag HATAR Internet.

Annat jag hatar apropå moderniteten: att köpa saker i kontexter som så uppenbart är uppgjorda bara för att jag just ska köpa saker. Säg Nordstan i Göteborg, eller säg 5th Avenue i NYC. Jag förstår inte hur det där funkar, inte alls. Istället för frihetskänslan konsumtion ändå kan ge; skammen. Som att titta på en skock dresserade hundar.

Nåväl.

Det sorgligaste idag var annars när jag på väg förbi Apple Store hör hur en svart man som står på trottoaren med en plasturna och samlar in pengar till hemlösa pekar på sig själv och skriker till de två vita corporate-killarna som sitter på marmortrappan och käkar sin lunch "Look at us, look at this; this is what you're doing to our contry, THIS is what happens!". Corporate-killarna bara skrattade som svar. Med mat i munnen.

Så ofantligt ouppfostrat.

Sen gick jag lite vilse i Central Park; satte mig på en bänk och läste om antidepressiva mediciners historia i Ingrid Carlbergs alldeles strålande "Pillret" och tjuvlyssnade på två f.d. druggies bredvid mig som pratade om vägen ut ur beroendet, någonting som gick via en Greyhound Bus till Atlanta men den biten fattade jag inte.

Just nu och ett tag framöver bor jag i Bushwick hos Kymber och Schmoo. Lägenheten ligger i den gamla fabriken på sista fotot där ovan. Den sistnämnde är en översocial katt som jamar mer än vad min kille pratar. Den förstnämnda är en trettioårig punktjej som verkar göra lite av det mesta: målar, tatuerar, bartendrar, spelar skivor... Lägenheten är rätt knäpp annars: prylar och skit och konst och instrument och whatnot precis överallt, men säkert fyra-fem meter i tak och en väldigt bekväm soffa med leopardlakan att sova i.

Bara det att jag i relation till Kymber och hennes oordnade liv, och oordnade lägenhet känner mig så skamligt medelklassig. Nivet, när allt det där tillrättalagda och bekväma och bortskämda i ens liv med ens blir lika uppenbart som ens kön alltid varit, eller som ens ras blir när jag helt plötsligt befinner mig i en stadsdel där merparten av all mat som serveras är friterad kyckling och där det anyday now ska hållas en puertoricansk parad.

Kontrastskärpa etc, just det.